När livet stannar.

Hej min vän!
Hur mår du?
Idag är en väldigt känslosam dag!

Idag den 16 Maj för 8 år sedan så stannade livet en stund för oss. Mittemellan två av våra barns födelsedagar så händer det man inte vill ska hända. Niclas pappa, barnens farfar och min svärfar går hastigt bort!  Sören som är den stora pelaren i våra familj får en hjärnblödning på jobbet och avlider dagen därpå. Allt rasar när pelaren är borta...

Jag kommer aldrig någonsin glömma den dagen. Jag står och städar ur våran husvagn som ska säljas när Lisbeth kommer ut och ropar och frågar om jag kan paketera bullarna som hon har bakat, för de har ringt och Sören är på väg i  till sjukhuset i ambulans. Allt stannar. Jag kan inte tänka, Niclas svarar inte när jag ringer, jag pratar med Pernilla och hon är i helt förkrossad jag hör att hon kan inte köra till sjukhuset så jag åker och hämtar henne och vi åker tillsammans dit upp. Sören ligger på i intensiven och familjen sitter i ett anhörighetsrum. När vi kommer in dit så kommer en läkare nästan samtidigt och berättar läget, jag hör knappt vad han säger men han säger han det inte kommer att gå bra. Jag sitter i Niclas knä och vi gråter hejdlöst,  Pernilla går in på toa och kräks...då vet jag att det här kommer inte sluta bra.

Nu rinner tårarna på mig medan jag skriver men den natten somnade han in med hela sin familj omkring sig. Jag åkte hem till barnen men jag är så tacksam att jag hann säga farväl...

Morgonen efter samlade syskonen alla sina anställda för att berätta och hur de orkade det vet jag inte! 

Sören var som en pappa för alla och de var många fler än oss som sörjde,  flaggorna hängde på halvstång på många ställen den dagen!

Livet blir sig aldrig mer likt, men tillsammans är vi starka och vi ska klara det här!

På ett sätt fick han som han ville, han sa många gånger att när han dör skulle det ske knall och fall. Han ville absolut inte bli en "grönsak" som bara kan ligga där.
Dessutom fick han ju gå bort på det ställe han trivdes allra bäst på Sören Thyr AB.  Han sitter nog där uppe nu med fredags groggen och snackar med alla som har kommit dit. Och jag vet ju att en dag så möts vi igen!  Men nog vet jag att han har koll på allt här nere, det skulle han aldrig släppa!

Jag saknar dig så det gör ont, och du fattas oss!

Ta hand om varandra!

Kram Lotta