Idag, onsdagen den 21 oktober kl 9.33 så stannade livet till, min lilla pappa dog.
Vi har vakat över honom hela natten, men det fanns ingenting att göra. Hans kropp orkade inte, organen lade av.
Han fick förmodligen blodförgiftning eller så hade det vuxit dottersvultster från tumören. Det spelar ingen roll, nu har jag ingen pappa. På söndag hade mamma och pappa varit ihop i 46 år, nu har hon ingen att fira med. Nu är hon ensam men samtidigt hon har oss! Barnen har mist sin morfar och Niclas sin svärfar.
Ens pappa är alltid ens pappa, nu finns han inte mer.
Jag höll hans hand och pratade med honom när han somnade in, det var en fin stund faktiskt. Jag såg när livet rann ur honom och själen lämnade kroppen, det var en märklig känsla.
JÄVLA CANCER
Nu har han inte längre ont och dricker nog grogg med Sören i Himlen.
Nu tillhör Niclas och jag samma klubb, vi som inte har några pappor. Det känns konstigt! Det är 10 år sedan vi förlorade en pappa, farfar och svärfar.
Hur många tårar finns det i livet?
Du tycker säkert att jag är konstig att jag skriver det här inlägget, men för mig är det ett sätt att bearbeta min sorg och berätta för dig varför jag är ledsen.
När du möter mig behöver du inte säga något utan ge mig bara en kram.
En kram säger mycket.
Det är såhär jag vill minnas min pappa, inte som en sjuk pappa.
Var rädd om dig och dina nära.
Kram Lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar